Svavel i lungorna

För att motverka lagring av svavel i lungorna anser vissa att man ska hyperventilera i tio minuter varje morgon direkt när man vaknat. Vilka dessa är behöver jag inte nämna; ni som känner er träffade bör ta en funderare på vad ni värdesätter.

En uppriktig kvinna

Det är inte tillåtet, grina lite illa istället. Ryck upp dig eller tänk att det inte går. Promenera inte där det fläktade som i Grekland. Du målade i vågor, trodde ingenting var tyckt. Mocka i kaffet och du såg stryk. Fritz från tornet i en kallbrandsliknande atmosfär, vad ett plus två nu innebar, eller om du under tiden läste porr och inte frös som i den stad där du inte var när ni var i Grekland. För som i Schweiz, Alperna eller på Madagaskar, det är så olika beroende på vem man ser i omnejden. Lika lite stor som under tiden litet, fru Aspegren i receptionen 1934 och döden därefter, 1935, men vi lånade inga oerhörda mängder, bara ett pussel, men det har jag lagt nu. Sagt nu. Ålandsresan var trevlig, vi åt god mat varje dag, såg på film om och om igen, skrattade oss nakna utan att älska, det är för mesar, det var så vi sa, något utan innebörd, som i detta. Flera tider skadade nyanser som smög sig tröga ur en mall, man har tryckt det i ett blad, hört att det var gott, lyckat och förföriskt. Dödat, planterat och börjat härja. Här kommer jag igen, det leker i trubaduren där borta i hörnet, han vill hem, men låt honom göra det då, så du ser, ja, du ser och hör, och på polisens hemliga språk talar du till Olga från Polen, hon förstår inte vad du säger, så passa på att hyckla, du din store karl! Luvan är en lojal hydda som i onda dagar hade trohet som landmärke. Praktikanter, mediciner, morotsjuice och kantareller, vad vet jag, det kanske är mäsk. Retad för att tro, kan inte vara möjligt, den stiger som en ånga från sin mark, det luktar illa, är det svavel? Här vill jag inte vara, vart ska vi resa? Packa din väska, ät din gröt och ligg med någon och kom sen. Drick inte för mycket, nej... Va? Ja, vi gör så: Drick inte alls. Älska med mig istället. Eller mig. Inte med. Det räcker om du älskar mig. Jag ska resa med dig. Och du med mig, just det, vi är ett par, men då ligger man ju med varandra, annars är man inget par och då kan vi inte resa. Åh, min älskling, du är för söt när du dör. Det börjar verka nu, det syns på dina rörelser, inte i din blick, konstigt. Vet du att jag njuter? Du kan inte uppfatta det va? Förväntar mig inget svar. Nej, du tror att jag är skadeglad? Det lät för litet. Jag menar något i stil med... sadistisk. Nej, det är jag då inte. Bara för att jag vill se dig dö behöver det inte betyda att det är just döendet jag njuter av. Men jag tror inte att du är medveten om det jag tänker nu. Allt du ser är nog bara att jag står framför dig, och du känner nog ett starkt välbehag, tilltagande, strömmande i kroppen, medryckande, kan jag tänka mig, som av musik men på ett tyst och introspektivt vis. Drämmer till dig med en sko, lappar till... Det finns så många roliga ord för det där. Smocka. Dänga. Åh! Drick ditt blod, jag vill maximera. Vet inte vad det maximerar. Men snälla gör det bara, då säger det klick i mig och något öppnas, ett lock... jag tror det är ett lock... och därur, det, ja, ur det som locket sitter på, kommer något, jag vet inte vad det är, men säg kraft, vi säger kraft, ja det gör vi. Kraft! Eller ännu bättre, drick ditt piss. Nej, du är ju nästan död nu. Hammare i min hand. Yxa? Slägga? Får välja slägga, det är mer kross i det, mindre skarp delning. Kraftfull kross.

Byggkloss

Då jag hamnade i isoleringen för tredje gången den här månaden var jag arg och uppjagad, svettig efter en kamp med vårdarna och jag började känna mig omtöcknad av injektionen de gett mig, den som skulle hålla mig vaken även om jag så skulle lyckas somna och fortsätta att riva och dundra i mig många timmar framöver men nu inte på utsidan av min kropp, utan på insidan. Väggarna var byggda av klossar, det var i sig ingen ny insikt, jag visste hur betongväggar var konstruerade, men nu av någon anledning tänkte jag på dem som just klossar och ingenting mer än så, som man kan tänka om kläder i klädaffärer; jag insåg att den ena klossen är så lik den andra att nyttan den ena gör inte är beroende av att den andra är samma - det kan den ju inte vara! - utan liknande! Föremål som skiljer sig lite, men endast lite, det finns i den skillnaden en öppning, en spricka, en svaghet som förenar dem. Strukturen i staden fungarar på samma sätt. Uppräthållandet av staden har att göra med samspel mellan likheter i konkurrens. Väggarna skulle inte kunna byggas om klossarna var en och samma, då skulle det redan vara en vägg. Klossarna såg likadana ut men de var likväl enskilda, och väggarna skulle inte kunna monteras ner om de var en enda enhet. Det som kan monteras upp kan också monteras ner. Det rörde sig inte om flykttankar: jag tänkte på staden, att den hade byggts och därför måste kunna monteras ner, istället för att - som jag dittills alltid föreställt mig - på det ena eller andra sättet sprängas; de attentat jag utfört hade varit helt fel metod, jag hade missförstått det mest grundläggande i stadens struktur och av den orsaken hade jag självklart misslyckats och ja, jag förtjänade att sitta här, i synnerhet här i den här lilla cellen utan fönster, här förtjänade jag att dö av törst, plågad mer och mer av fler och fler djuriska insikter; jag kände det på mig: nu kommer den slutgiltiga domen, förståelsen om staden. Jag föreställde mig en försoning människa och stad emellan, någon gång måste det ske, det insåg jag: om den inte rasar samman måste den monteras ner, kloss för kloss, och minnet av staden kommer att blekna för att till sist försvinna, eftersom det inte ens kommer att finnas några fotografier kvar av den. Någon släkting till mig, kanske en kusin, jag vet inte, fick när jag var barn cancer i läppen. Han skulle bli tvungen att amputera läppen, hela ansiktet skulle bli förstört om han inte hann dö dessförinnan. Han sålde allt han ägde och for till Bolivia där han uppsökte en specialistläkare, inte så mycket för att läkaren var något utöver det vanliga, men för att han ville leva sin sista tid i det land han älskade mest, (han hade sett på tv att det fanns fina hus i Bolivia och att solen alltid verkade skina på vackra buskar och träd, och på gatorna, påstod han, myllrade det av "naturligt liv som vi västlänningar inte förstår."). En kväll gick han tillsammans med läkaren och några av dennes kolleger ut på en restaurang och åt och drack och pratade om trevliga alldagliga saker, ingenting om sjukdomen, ingenting om sjukdomar eller läkekonst överhuvudtaget, men så reste sig plötsligt specialistläkaren upp och åkallade de övriga gästernas uppmärksamhet - han började hysteriskt men med glimten i ögat auktionera ut min släktings sjuka läppar. "Femtio bolivianos! Har jag femtio bolivianos? Första, tredje, såld! Och underkäken, hela underkäken! En stark mans underkäke i sina bästa år. Hundra! Tvåhundra bolivianos!" Publiken tjöt av skratt och min sjuke släkting skrattade så han grät; han skrattade inte av förträngning eller för att göra som de andra, hans skratt var ingen kamouflerad ångestattack, det var genuint; känslan av att veta att han skulle dö, beskrev han senare, och att han kunde skratta åt det, övergick hans förstånd, det hade ingenting med förstånd att göra, det sprängde sig loss från förståndet och blev större, enormt, allt - en insikt om att glädjen finns överallt och att det bara handlar om att greppa tag om den. Att han senare friskförklarades är en annan historia: det gjorde honom såklart glad, men den sortens glädje handlade om, sa han, "en praktisk del av livet som till skillnad från den lycka man kan hämta var man vill när som helst - när man nått ett visst tillstånd av befrielse från det konkreta - bara är en enkel byggkloss i livet, som aldrig kan upplevas större än vad den är". Och det var på honom jag tänkte nu när jag lugnade mig; det som jag för en stund sedan hade trott var mitt livs misstag, insåg jag nu var mitt djurs röst, och till den hade jag lyssnat. Jag var på rätt plats, men inte för att jag förtjänade det som straff, utan därför att staden förde krig mot skogen.

Före insikten

Jag var barn och hade ännu inte förstått att jag var djur, jag reflekterade inte heller över att jag var människa.
   Jag upptäckte att folk hänfördes över staden med en inlevelse och övertygelse som verkade motsvara synen på föda eller syre. Det talades inte om naturen, den som för mig otvivelaktigt var det enda äkta; allt annat kunde jag bara se som efterapningar och tillfälliga lösningar. Det nämndes i förbifarten då och då att det var vackert med parker och blommor, sjöar och skogar, men man la ingen vikt vid det; på samma sätt talade man om barn, "hon är så söt den lilla flickan", "barn är allt", men när det väl kom till kritan var det vuxenvärlden som gällde - den lilla flickans charm innebar inte mer än ett ögonblicks andhämtning. Jag antog att de inte ljög om att de älskade sina barn och att de njöt av naturen: jag trodde att de snart skulle hänge sig åt det till fullo, men att de först var tvungna att ordna något; vad det rörde sig om brydde jag mig inte om att fundera över - staden var enorm och överallt fullt av rörele. För ett barn, tänkte jag, är det omöjligt att förstå vad allt det här handlar om.
   Ett par år senare började jag vagt ana att det inte fanns något problem, kanske inte ens något mål. Jag ansträngde mig för att inte grubbla över saken, dels därför att jag fortfarande såg det som långsökt att ett barn skulle kunna förstå innebörden av arbetet, men främst därför att jag oroades att jag, om jag skulle förstå vad allt handlade om, skulle bli likadan som de. Jag skulle ändå inte kunna påskynda processen, jag skulle förlänga den och göra den än mer komplex. Såpass hade jag förstått: ju mer man arbetade, desto mer tilltrasslat blev det, och därmed tvingades man arbeta ännu mer. Det betydde dock inte att det inte fanns något slut, det betydde bara att det inte fanns någon lösning.

Trappor

På kliniken fanns ett fåtal trappor. Det hände sällan att vi gick i dem. När vi väl gjorde det sög vi åt oss varje steg. Marken på gården var inte helt slät, men den var platt, och alla golv var släta. Att då ibland få gå i en trappa, att få ta det ena steget efter det andra, uppåt eller nedåt, när vi under flera års tid vistats på kliniken, var som att smaka på en annan dimension, och med minnet av den från en tid i frihet utanför murarna lösgjorde det något inom oss som fick oss att uppleva dessa trappor som enormt långa, i det närmaste oändliga just i den stund vi befann oss i dem, vi fullkomligt uppslukades av dem. Jag visste att jag inte var ensam om att älska trapporna; om vi till exempel skulle föras till andra våningen för avlusning såg jag hur det lyste i ögonen på mina vänner och det spratt i kroppen på dem och de kunde säga saker som "Inte de där jävla trapporna igen", vilket betydde motsatsen, men som de av rädsla för att uppfattas som konstiga inte ville erkänna; de kände dock ett starkt behov av att prata om trapporna, ibland kunde långa diskussioner föras om dessa trappor och alla uttryckte sig lika hatiskt mot dem.
   Då vi inte längre befann oss i trappan, när vi tagit sista steget, då var upplevelsen plötsligt den motsatta: tiden i trappan föreföll så kort att känslan av storhet övergick i skam. Vi fortsatte genom korridorerna och såg oss som mycket tragiska människor; vi med så små behov av tillfredsställelse, vad kunde vi vara om inte lika betydelselösa som själva trappan, den vars enda syfte var att leda människor från ett plan till ett annat? Men så slog det mig att trappan var byggd av människor. Och jag sa det till dem. Jag sa till vårdarna och till patienterna: "Riv trappan och se vad som händer!" Jag skrek: "Låt tjurar stånga sönder våra trappor! Låt dimensionerna falla, och därefter, tro det eller ej, kanske även ni kan se att det finns en skog med en egen rymd!"

Birger

Den här vårdaren som med sin "raka attityd" - vilken han var uppenbart stolt över, som om det var en sak han gick omkring och bar på - skaffade sig åsikter och argument utan att knappt begrunda dem, ibland inte alls; han kastade dem ur sig i behärskat vansinne med självsäkerhet. Om han hamnade i en situation där han stod svarslös eller inte kunde ta ställning i en fråga, eller om han av någon orsak tvingades ångra någonting han sagt, skadades hans identitet och hans inbillade förtroende rämnade; han var därför alltid snabb med att - då han inte kunde kasta ur sig något konkret - säga saker som "Det har jag aldrig sagt", "Så är det, punkt slut", "Gå in på era rum", "Du begriper inte det här", "Här är det jag som bestämmer". De flesta patienter hade svårt för den här vårdaren. Vissa kunde bli så provocerade av honom att de tjatade emot bara för sakens skull, vilket ibland ledde till att de hamnade i isoleringen eller brottades ner på golvet och hölls fast tills de bad om ursäkt. Men det kunde också förära en känslomässig vinst. Om vårdaren visade minsta tecken på osäkerhet, som till exempel ett lätt darr på rösten eller ett tillfälligt flackande med blicken, gick patienten stärkt ur striden, nöjd med ett uttryck i ansiktet som sa "Oj, vilken dåre!". Men i ord sa dessa patienter aldrig någonting om segern. Detta var ingenting man pratade om. Det var en tysthetens kamp i det inre, högljutt i det yttre, likt ett desperat samlag utan kärlek, med ingen som helst vilja att åstadkomma en avkomma.

Ut ur staden

När jag såg på husen utan att tänka att de tillhörde staden, anade jag något vackert i dem. Jag såg ingenting mer än verkligheten och kunde därför inte lägga in värderingar om fint och fult. Verkligheten kunde bara avnjutas, det kände jag, eftersom jag inte kunde protestera mot den. Men detta korta tillstånd av beundran försvann plötsligt då en lastbil tvärbromsade framför mig och tutade ett öronbedövande ljud, så starkt att själva lastbilen i det läget framstod som sekundär. Jag hade utan att tänka på det gått rakt ut på en väg; jag vaknade upp som ur en dvala, men samtidigt var det som om jag varit mer vaken dessförinnan då allt bara fanns och liksom gnistrade i ren existens. Jag blev så skrämd av att inte förstå om attraktionen jag känt inför staden kom sig ur min människa eller mitt djur, att jag genast började springa rakt fram; flera bilar tutade och hela min värld var kaos.
   Vid en skogsdunge stannade jag och sansade mig. Jag försökte komma in i samma tillstånd som jag befann mig i då jag såg på husen i staden. Men det gick inte.
   På vägen hem kunde jag inte låta bli att grubbla över om det var djuret eller människan som attraherats av staden, men jag visste innerst inne att det var fel sätt att hantera situationen. I jakt på frågan måste jag sluta ställa den.

Murarnas kraft att förinta oss och därmed göra oss fria

Det var på det här sättet vi levde i gemenskap framtvingad av formen av en sluten värld, hårt och med kall beundran inför varandra som var och en uthärdade tillvaron på sitt eget vis, trots att vi alla såg oss som den högst stående, den mest förstående av oss alla inför det faktum att murarna höll oss fågna. De andra fångarnas sätt att förhålla sig till ett slutet, kuvat och maktlöst liv kunde avundas under förutsättning att vi såg ner på deras mentala tillstånd i form av motsånd till verkligheten. Ändå visste vi alla att det var just motståndet som måste bekämpas för att kunna nå den punkt där vistelsen här skulle bli uthärdig. Med motsånd mot murarna skulle man gå in i dem så fort man såg dem, det vill säga då vi visstades utanför byggnaderna. Kanske inte gå rakt in i dem och därmed tvärstanna, utan i tanken; gå in i murarna i tanken och känna smärtan i själen, ett slag mot den person man var, den person man vägrade lämna, den person man trodde sig ha på andra sidan av dessa murar, och på det sättet skulle den person man upplevde sig vara här inne inte kunna förintas, den skulle istället växa sig större, den skulle ge en bild av att man var en fånge och ingenting mer än så. Att blunda för murarna var naturligtvis inte möjligt, men att se det faktum att det inte var möjligt att ta sig igenom dem var möjligt, och det var vår enda chans att finna lugn i vår själ, som på det sättet förtvinade ju mer vi bejakade murarnas kraft och förminskade oss själva. Murarna blev vårt jag, murarna gjorde oss till betong, vi blev ett med det område vi befann oss i och därmed fanns inget hopp. Det är förhoppningen om något omöjligt som skapar galenskap, och jag undrar om inte murar funnits kring oss alla även innan vi hamnade här, eftersom vi satt här just på grund av att vi var galna. Eller så var det vår orealistiska inställning till olika sorters omöjliga fakta som drev oss till vansinne. En så kallad frisk människa levde i insikten - utanför murarna - att deras liv var begränsade, och de accepterade det. Att se sitt eget lidande, vad det än må vara, eller för all del andras lidande, och acceptera det, vad innebar det om inte just acceptans och känslor av frihet? En acceptans, som om den kom för tidigt, lika gärna kunde vara egoism. Här inne var det dock så tydligt markerat, murarna stod där framför oss, omringade hela kliniken. Att betvivla eller på något sätt inte se sanningen i det, att inte acceptera det, kunde inte ses som egoism, utan ren självförintelse. Jag talade ofta om det goda i självförintelse. Men jag blev missförstådd. Det hade ju ingenting med murarnas existens att göra, det hade istället att göra med missuppfattningen om vem man själv var. Man själv var inte en instängd person. Här inne var vi alla underrättade om att livet hade begränsingar. I friheten såg man inte alltid begränsningarna eftersom allt därute var så öppet; man kunde vända sig åt ett annat håll och säga att där är det i alla fall en öppning. Men förr eller senare skulle även dessa fria människor mötas av ett oövervinligt hinder och ansträngningen som fört dem dit skulle få dem tappa modet på ett betydligt starkare sätt än det man tappar här inne då man några meter går mot muren, rakt in i den och kanske fäller en tår eller skriker rakt ut av frustration. Utanför murarna rådde kaos av människor som på olika platser mötts av oövervinliga hinder. Eftersom hindren där inte var lika konkreta som vår mur, ledde det till förvirring, kaos och hat. "Var tacksamma för att de gjort det lätt för oss", brukade jag säga, "vi har ju en mur". Utanför muren var människor fulla av hat. De hatade företelser av alla de slag, de hatade vad som helst för att få utlopp för den frustration de inte kunde lokalisera. Jag sa till mina vänner här inne att de skulle vara tacksamma för muren. Eländet av att vara instängd kommer ändå ingen ifrån, varken här inne eller där ute. Men de förstod mig inte. Vissa tog mina ord för naiva försök att muntra upp, andra antog att jag bara ville tänka positivt för min egen överlevnad, men de flesta - framförallt vårdarn - tog det jag sa som ett hån, och ibland hamnade jag därav i isoleringen. "Här har du inte bara en mur, här har du sex", kunde de säga med ett flin.