När jag såg på husen utan att tänka att de tillhörde staden, anade jag något vackert i dem. Jag såg ingenting mer än verkligheten och kunde därför inte lägga in värderingar om fint och fult. Verkligheten kunde bara avnjutas, det kände jag, eftersom jag inte kunde protestera mot den. Men detta korta tillstånd av beundran försvann plötsligt då en lastbil tvärbromsade framför mig och tutade ett öronbedövande ljud, så starkt att själva lastbilen i det läget framstod som sekundär. Jag hade utan att tänka på det gått rakt ut på en väg; jag vaknade upp som ur en dvala, men samtidigt var det som om jag varit mer vaken dessförinnan då allt bara fanns och liksom gnistrade i ren existens. Jag blev så skrämd av att inte förstå om attraktionen jag känt inför staden kom sig ur min människa eller mitt djur, att jag genast började springa rakt fram; flera bilar tutade och hela min värld var kaos.
Vid en skogsdunge stannade jag och sansade mig. Jag försökte komma in i samma tillstånd som jag befann mig i då jag såg på husen i staden. Men det gick inte.
På vägen hem kunde jag inte låta bli att grubbla över om det var djuret eller människan som attraherats av staden, men jag visste innerst inne att det var fel sätt att hantera situationen. I jakt på frågan måste jag sluta ställa den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar