Före insikten

Jag var barn och hade ännu inte förstått att jag var djur, jag reflekterade inte heller över att jag var människa.
   Jag upptäckte att folk hänfördes över staden med en inlevelse och övertygelse som verkade motsvara synen på föda eller syre. Det talades inte om naturen, den som för mig otvivelaktigt var det enda äkta; allt annat kunde jag bara se som efterapningar och tillfälliga lösningar. Det nämndes i förbifarten då och då att det var vackert med parker och blommor, sjöar och skogar, men man la ingen vikt vid det; på samma sätt talade man om barn, "hon är så söt den lilla flickan", "barn är allt", men när det väl kom till kritan var det vuxenvärlden som gällde - den lilla flickans charm innebar inte mer än ett ögonblicks andhämtning. Jag antog att de inte ljög om att de älskade sina barn och att de njöt av naturen: jag trodde att de snart skulle hänge sig åt det till fullo, men att de först var tvungna att ordna något; vad det rörde sig om brydde jag mig inte om att fundera över - staden var enorm och överallt fullt av rörele. För ett barn, tänkte jag, är det omöjligt att förstå vad allt det här handlar om.
   Ett par år senare började jag vagt ana att det inte fanns något problem, kanske inte ens något mål. Jag ansträngde mig för att inte grubbla över saken, dels därför att jag fortfarande såg det som långsökt att ett barn skulle kunna förstå innebörden av arbetet, men främst därför att jag oroades att jag, om jag skulle förstå vad allt handlade om, skulle bli likadan som de. Jag skulle ändå inte kunna påskynda processen, jag skulle förlänga den och göra den än mer komplex. Såpass hade jag förstått: ju mer man arbetade, desto mer tilltrasslat blev det, och därmed tvingades man arbeta ännu mer. Det betydde dock inte att det inte fanns något slut, det betydde bara att det inte fanns någon lösning.