Byggkloss

Då jag hamnade i isoleringen för tredje gången den här månaden var jag arg och uppjagad, svettig efter en kamp med vårdarna och jag började känna mig omtöcknad av injektionen de gett mig, den som skulle hålla mig vaken även om jag så skulle lyckas somna och fortsätta att riva och dundra i mig många timmar framöver men nu inte på utsidan av min kropp, utan på insidan. Väggarna var byggda av klossar, det var i sig ingen ny insikt, jag visste hur betongväggar var konstruerade, men nu av någon anledning tänkte jag på dem som just klossar och ingenting mer än så, som man kan tänka om kläder i klädaffärer; jag insåg att den ena klossen är så lik den andra att nyttan den ena gör inte är beroende av att den andra är samma - det kan den ju inte vara! - utan liknande! Föremål som skiljer sig lite, men endast lite, det finns i den skillnaden en öppning, en spricka, en svaghet som förenar dem. Strukturen i staden fungarar på samma sätt. Uppräthållandet av staden har att göra med samspel mellan likheter i konkurrens. Väggarna skulle inte kunna byggas om klossarna var en och samma, då skulle det redan vara en vägg. Klossarna såg likadana ut men de var likväl enskilda, och väggarna skulle inte kunna monteras ner om de var en enda enhet. Det som kan monteras upp kan också monteras ner. Det rörde sig inte om flykttankar: jag tänkte på staden, att den hade byggts och därför måste kunna monteras ner, istället för att - som jag dittills alltid föreställt mig - på det ena eller andra sättet sprängas; de attentat jag utfört hade varit helt fel metod, jag hade missförstått det mest grundläggande i stadens struktur och av den orsaken hade jag självklart misslyckats och ja, jag förtjänade att sitta här, i synnerhet här i den här lilla cellen utan fönster, här förtjänade jag att dö av törst, plågad mer och mer av fler och fler djuriska insikter; jag kände det på mig: nu kommer den slutgiltiga domen, förståelsen om staden. Jag föreställde mig en försoning människa och stad emellan, någon gång måste det ske, det insåg jag: om den inte rasar samman måste den monteras ner, kloss för kloss, och minnet av staden kommer att blekna för att till sist försvinna, eftersom det inte ens kommer att finnas några fotografier kvar av den. Någon släkting till mig, kanske en kusin, jag vet inte, fick när jag var barn cancer i läppen. Han skulle bli tvungen att amputera läppen, hela ansiktet skulle bli förstört om han inte hann dö dessförinnan. Han sålde allt han ägde och for till Bolivia där han uppsökte en specialistläkare, inte så mycket för att läkaren var något utöver det vanliga, men för att han ville leva sin sista tid i det land han älskade mest, (han hade sett på tv att det fanns fina hus i Bolivia och att solen alltid verkade skina på vackra buskar och träd, och på gatorna, påstod han, myllrade det av "naturligt liv som vi västlänningar inte förstår."). En kväll gick han tillsammans med läkaren och några av dennes kolleger ut på en restaurang och åt och drack och pratade om trevliga alldagliga saker, ingenting om sjukdomen, ingenting om sjukdomar eller läkekonst överhuvudtaget, men så reste sig plötsligt specialistläkaren upp och åkallade de övriga gästernas uppmärksamhet - han började hysteriskt men med glimten i ögat auktionera ut min släktings sjuka läppar. "Femtio bolivianos! Har jag femtio bolivianos? Första, tredje, såld! Och underkäken, hela underkäken! En stark mans underkäke i sina bästa år. Hundra! Tvåhundra bolivianos!" Publiken tjöt av skratt och min sjuke släkting skrattade så han grät; han skrattade inte av förträngning eller för att göra som de andra, hans skratt var ingen kamouflerad ångestattack, det var genuint; känslan av att veta att han skulle dö, beskrev han senare, och att han kunde skratta åt det, övergick hans förstånd, det hade ingenting med förstånd att göra, det sprängde sig loss från förståndet och blev större, enormt, allt - en insikt om att glädjen finns överallt och att det bara handlar om att greppa tag om den. Att han senare friskförklarades är en annan historia: det gjorde honom såklart glad, men den sortens glädje handlade om, sa han, "en praktisk del av livet som till skillnad från den lycka man kan hämta var man vill när som helst - när man nått ett visst tillstånd av befrielse från det konkreta - bara är en enkel byggkloss i livet, som aldrig kan upplevas större än vad den är". Och det var på honom jag tänkte nu när jag lugnade mig; det som jag för en stund sedan hade trott var mitt livs misstag, insåg jag nu var mitt djurs röst, och till den hade jag lyssnat. Jag var på rätt plats, men inte för att jag förtjänade det som straff, utan därför att staden förde krig mot skogen.