Före insikten

Jag var barn och hade ännu inte förstått att jag var djur, jag reflekterade inte heller över att jag var människa.
   Jag upptäckte att folk hänfördes över staden med en inlevelse och övertygelse som verkade motsvara synen på föda eller syre. Det talades inte om naturen, den som för mig otvivelaktigt var det enda äkta; allt annat kunde jag bara se som efterapningar och tillfälliga lösningar. Det nämndes i förbifarten då och då att det var vackert med parker och blommor, sjöar och skogar, men man la ingen vikt vid det; på samma sätt talade man om barn, "hon är så söt den lilla flickan", "barn är allt", men när det väl kom till kritan var det vuxenvärlden som gällde - den lilla flickans charm innebar inte mer än ett ögonblicks andhämtning. Jag antog att de inte ljög om att de älskade sina barn och att de njöt av naturen: jag trodde att de snart skulle hänge sig åt det till fullo, men att de först var tvungna att ordna något; vad det rörde sig om brydde jag mig inte om att fundera över - staden var enorm och överallt fullt av rörele. För ett barn, tänkte jag, är det omöjligt att förstå vad allt det här handlar om.
   Ett par år senare började jag vagt ana att det inte fanns något problem, kanske inte ens något mål. Jag ansträngde mig för att inte grubbla över saken, dels därför att jag fortfarande såg det som långsökt att ett barn skulle kunna förstå innebörden av arbetet, men främst därför att jag oroades att jag, om jag skulle förstå vad allt handlade om, skulle bli likadan som de. Jag skulle ändå inte kunna påskynda processen, jag skulle förlänga den och göra den än mer komplex. Såpass hade jag förstått: ju mer man arbetade, desto mer tilltrasslat blev det, och därmed tvingades man arbeta ännu mer. Det betydde dock inte att det inte fanns något slut, det betydde bara att det inte fanns någon lösning.

Trappor

På kliniken fanns ett fåtal trappor. Det hände sällan att vi gick i dem. När vi väl gjorde det sög vi åt oss varje steg. Marken på gården var inte helt slät, men den var platt, och alla golv var släta. Att då ibland få gå i en trappa, att få ta det ena steget efter det andra, uppåt eller nedåt, när vi under flera års tid vistats på kliniken, var som att smaka på en annan dimension, och med minnet av den från en tid i frihet utanför murarna lösgjorde det något inom oss som fick oss att uppleva dessa trappor som enormt långa, i det närmaste oändliga just i den stund vi befann oss i dem, vi fullkomligt uppslukades av dem. Jag visste att jag inte var ensam om att älska trapporna; om vi till exempel skulle föras till andra våningen för avlusning såg jag hur det lyste i ögonen på mina vänner och det spratt i kroppen på dem och de kunde säga saker som "Inte de där jävla trapporna igen", vilket betydde motsatsen, men som de av rädsla för att uppfattas som konstiga inte ville erkänna; de kände dock ett starkt behov av att prata om trapporna, ibland kunde långa diskussioner föras om dessa trappor och alla uttryckte sig lika hatiskt mot dem.
   Då vi inte längre befann oss i trappan, när vi tagit sista steget, då var upplevelsen plötsligt den motsatta: tiden i trappan föreföll så kort att känslan av storhet övergick i skam. Vi fortsatte genom korridorerna och såg oss som mycket tragiska människor; vi med så små behov av tillfredsställelse, vad kunde vi vara om inte lika betydelselösa som själva trappan, den vars enda syfte var att leda människor från ett plan till ett annat? Men så slog det mig att trappan var byggd av människor. Och jag sa det till dem. Jag sa till vårdarna och till patienterna: "Riv trappan och se vad som händer!" Jag skrek: "Låt tjurar stånga sönder våra trappor! Låt dimensionerna falla, och därefter, tro det eller ej, kanske även ni kan se att det finns en skog med en egen rymd!"

Birger

Den här vårdaren som med sin "raka attityd" - vilken han var uppenbart stolt över, som om det var en sak han gick omkring och bar på - skaffade sig åsikter och argument utan att knappt begrunda dem, ibland inte alls; han kastade dem ur sig i behärskat vansinne med självsäkerhet. Om han hamnade i en situation där han stod svarslös eller inte kunde ta ställning i en fråga, eller om han av någon orsak tvingades ångra någonting han sagt, skadades hans identitet och hans inbillade förtroende rämnade; han var därför alltid snabb med att - då han inte kunde kasta ur sig något konkret - säga saker som "Det har jag aldrig sagt", "Så är det, punkt slut", "Gå in på era rum", "Du begriper inte det här", "Här är det jag som bestämmer". De flesta patienter hade svårt för den här vårdaren. Vissa kunde bli så provocerade av honom att de tjatade emot bara för sakens skull, vilket ibland ledde till att de hamnade i isoleringen eller brottades ner på golvet och hölls fast tills de bad om ursäkt. Men det kunde också förära en känslomässig vinst. Om vårdaren visade minsta tecken på osäkerhet, som till exempel ett lätt darr på rösten eller ett tillfälligt flackande med blicken, gick patienten stärkt ur striden, nöjd med ett uttryck i ansiktet som sa "Oj, vilken dåre!". Men i ord sa dessa patienter aldrig någonting om segern. Detta var ingenting man pratade om. Det var en tysthetens kamp i det inre, högljutt i det yttre, likt ett desperat samlag utan kärlek, med ingen som helst vilja att åstadkomma en avkomma.

Ut ur staden

När jag såg på husen utan att tänka att de tillhörde staden, anade jag något vackert i dem. Jag såg ingenting mer än verkligheten och kunde därför inte lägga in värderingar om fint och fult. Verkligheten kunde bara avnjutas, det kände jag, eftersom jag inte kunde protestera mot den. Men detta korta tillstånd av beundran försvann plötsligt då en lastbil tvärbromsade framför mig och tutade ett öronbedövande ljud, så starkt att själva lastbilen i det läget framstod som sekundär. Jag hade utan att tänka på det gått rakt ut på en väg; jag vaknade upp som ur en dvala, men samtidigt var det som om jag varit mer vaken dessförinnan då allt bara fanns och liksom gnistrade i ren existens. Jag blev så skrämd av att inte förstå om attraktionen jag känt inför staden kom sig ur min människa eller mitt djur, att jag genast började springa rakt fram; flera bilar tutade och hela min värld var kaos.
   Vid en skogsdunge stannade jag och sansade mig. Jag försökte komma in i samma tillstånd som jag befann mig i då jag såg på husen i staden. Men det gick inte.
   På vägen hem kunde jag inte låta bli att grubbla över om det var djuret eller människan som attraherats av staden, men jag visste innerst inne att det var fel sätt att hantera situationen. I jakt på frågan måste jag sluta ställa den.

Murarnas kraft att förinta oss och därmed göra oss fria

Det var på det här sättet vi levde i gemenskap framtvingad av formen av en sluten värld, hårt och med kall beundran inför varandra som var och en uthärdade tillvaron på sitt eget vis, trots att vi alla såg oss som den högst stående, den mest förstående av oss alla inför det faktum att murarna höll oss fågna. De andra fångarnas sätt att förhålla sig till ett slutet, kuvat och maktlöst liv kunde avundas under förutsättning att vi såg ner på deras mentala tillstånd i form av motsånd till verkligheten. Ändå visste vi alla att det var just motståndet som måste bekämpas för att kunna nå den punkt där vistelsen här skulle bli uthärdig. Med motsånd mot murarna skulle man gå in i dem så fort man såg dem, det vill säga då vi visstades utanför byggnaderna. Kanske inte gå rakt in i dem och därmed tvärstanna, utan i tanken; gå in i murarna i tanken och känna smärtan i själen, ett slag mot den person man var, den person man vägrade lämna, den person man trodde sig ha på andra sidan av dessa murar, och på det sättet skulle den person man upplevde sig vara här inne inte kunna förintas, den skulle istället växa sig större, den skulle ge en bild av att man var en fånge och ingenting mer än så. Att blunda för murarna var naturligtvis inte möjligt, men att se det faktum att det inte var möjligt att ta sig igenom dem var möjligt, och det var vår enda chans att finna lugn i vår själ, som på det sättet förtvinade ju mer vi bejakade murarnas kraft och förminskade oss själva. Murarna blev vårt jag, murarna gjorde oss till betong, vi blev ett med det område vi befann oss i och därmed fanns inget hopp. Det är förhoppningen om något omöjligt som skapar galenskap, och jag undrar om inte murar funnits kring oss alla även innan vi hamnade här, eftersom vi satt här just på grund av att vi var galna. Eller så var det vår orealistiska inställning till olika sorters omöjliga fakta som drev oss till vansinne. En så kallad frisk människa levde i insikten - utanför murarna - att deras liv var begränsade, och de accepterade det. Att se sitt eget lidande, vad det än må vara, eller för all del andras lidande, och acceptera det, vad innebar det om inte just acceptans och känslor av frihet? En acceptans, som om den kom för tidigt, lika gärna kunde vara egoism. Här inne var det dock så tydligt markerat, murarna stod där framför oss, omringade hela kliniken. Att betvivla eller på något sätt inte se sanningen i det, att inte acceptera det, kunde inte ses som egoism, utan ren självförintelse. Jag talade ofta om det goda i självförintelse. Men jag blev missförstådd. Det hade ju ingenting med murarnas existens att göra, det hade istället att göra med missuppfattningen om vem man själv var. Man själv var inte en instängd person. Här inne var vi alla underrättade om att livet hade begränsingar. I friheten såg man inte alltid begränsningarna eftersom allt därute var så öppet; man kunde vända sig åt ett annat håll och säga att där är det i alla fall en öppning. Men förr eller senare skulle även dessa fria människor mötas av ett oövervinligt hinder och ansträngningen som fört dem dit skulle få dem tappa modet på ett betydligt starkare sätt än det man tappar här inne då man några meter går mot muren, rakt in i den och kanske fäller en tår eller skriker rakt ut av frustration. Utanför murarna rådde kaos av människor som på olika platser mötts av oövervinliga hinder. Eftersom hindren där inte var lika konkreta som vår mur, ledde det till förvirring, kaos och hat. "Var tacksamma för att de gjort det lätt för oss", brukade jag säga, "vi har ju en mur". Utanför muren var människor fulla av hat. De hatade företelser av alla de slag, de hatade vad som helst för att få utlopp för den frustration de inte kunde lokalisera. Jag sa till mina vänner här inne att de skulle vara tacksamma för muren. Eländet av att vara instängd kommer ändå ingen ifrån, varken här inne eller där ute. Men de förstod mig inte. Vissa tog mina ord för naiva försök att muntra upp, andra antog att jag bara ville tänka positivt för min egen överlevnad, men de flesta - framförallt vårdarn - tog det jag sa som ett hån, och ibland hamnade jag därav i isoleringen. "Här har du inte bara en mur, här har du sex", kunde de säga med ett flin.