Birger

Den här vårdaren som med sin "raka attityd" - vilken han var uppenbart stolt över, som om det var en sak han gick omkring och bar på - skaffade sig åsikter och argument utan att knappt begrunda dem, ibland inte alls; han kastade dem ur sig i behärskat vansinne med självsäkerhet. Om han hamnade i en situation där han stod svarslös eller inte kunde ta ställning i en fråga, eller om han av någon orsak tvingades ångra någonting han sagt, skadades hans identitet och hans inbillade förtroende rämnade; han var därför alltid snabb med att - då han inte kunde kasta ur sig något konkret - säga saker som "Det har jag aldrig sagt", "Så är det, punkt slut", "Gå in på era rum", "Du begriper inte det här", "Här är det jag som bestämmer". De flesta patienter hade svårt för den här vårdaren. Vissa kunde bli så provocerade av honom att de tjatade emot bara för sakens skull, vilket ibland ledde till att de hamnade i isoleringen eller brottades ner på golvet och hölls fast tills de bad om ursäkt. Men det kunde också förära en känslomässig vinst. Om vårdaren visade minsta tecken på osäkerhet, som till exempel ett lätt darr på rösten eller ett tillfälligt flackande med blicken, gick patienten stärkt ur striden, nöjd med ett uttryck i ansiktet som sa "Oj, vilken dåre!". Men i ord sa dessa patienter aldrig någonting om segern. Detta var ingenting man pratade om. Det var en tysthetens kamp i det inre, högljutt i det yttre, likt ett desperat samlag utan kärlek, med ingen som helst vilja att åstadkomma en avkomma.