Birger

Den här vårdaren som med sin "raka attityd" - vilken han var uppenbart stolt över, som om det var en sak han gick omkring och bar på - skaffade sig åsikter och argument utan att knappt begrunda dem, ibland inte alls; han kastade dem ur sig i behärskat vansinne med självsäkerhet. Om han hamnade i en situation där han stod svarslös eller inte kunde ta ställning i en fråga, eller om han av någon orsak tvingades ångra någonting han sagt, skadades hans identitet och hans inbillade förtroende rämnade; han var därför alltid snabb med att - då han inte kunde kasta ur sig något konkret - säga saker som "Det har jag aldrig sagt", "Så är det, punkt slut", "Gå in på era rum", "Du begriper inte det här", "Här är det jag som bestämmer". De flesta patienter hade svårt för den här vårdaren. Vissa kunde bli så provocerade av honom att de tjatade emot bara för sakens skull, vilket ibland ledde till att de hamnade i isoleringen eller brottades ner på golvet och hölls fast tills de bad om ursäkt. Men det kunde också förära en känslomässig vinst. Om vårdaren visade minsta tecken på osäkerhet, som till exempel ett lätt darr på rösten eller ett tillfälligt flackande med blicken, gick patienten stärkt ur striden, nöjd med ett uttryck i ansiktet som sa "Oj, vilken dåre!". Men i ord sa dessa patienter aldrig någonting om segern. Detta var ingenting man pratade om. Det var en tysthetens kamp i det inre, högljutt i det yttre, likt ett desperat samlag utan kärlek, med ingen som helst vilja att åstadkomma en avkomma.

Ut ur staden

När jag såg på husen utan att tänka att de tillhörde staden, anade jag något vackert i dem. Jag såg ingenting mer än verkligheten och kunde därför inte lägga in värderingar om fint och fult. Verkligheten kunde bara avnjutas, det kände jag, eftersom jag inte kunde protestera mot den. Men detta korta tillstånd av beundran försvann plötsligt då en lastbil tvärbromsade framför mig och tutade ett öronbedövande ljud, så starkt att själva lastbilen i det läget framstod som sekundär. Jag hade utan att tänka på det gått rakt ut på en väg; jag vaknade upp som ur en dvala, men samtidigt var det som om jag varit mer vaken dessförinnan då allt bara fanns och liksom gnistrade i ren existens. Jag blev så skrämd av att inte förstå om attraktionen jag känt inför staden kom sig ur min människa eller mitt djur, att jag genast började springa rakt fram; flera bilar tutade och hela min värld var kaos.
   Vid en skogsdunge stannade jag och sansade mig. Jag försökte komma in i samma tillstånd som jag befann mig i då jag såg på husen i staden. Men det gick inte.
   På vägen hem kunde jag inte låta bli att grubbla över om det var djuret eller människan som attraherats av staden, men jag visste innerst inne att det var fel sätt att hantera situationen. I jakt på frågan måste jag sluta ställa den.

Murarnas kraft att förinta oss och därmed göra oss fria

Det var på det här sättet vi levde i gemenskap framtvingad av formen av en sluten värld, hårt och med kall beundran inför varandra som var och en uthärdade tillvaron på sitt eget vis, trots att vi alla såg oss som den högst stående, den mest förstående av oss alla inför det faktum att murarna höll oss fågna. De andra fångarnas sätt att förhålla sig till ett slutet, kuvat och maktlöst liv kunde avundas under förutsättning att vi såg ner på deras mentala tillstånd i form av motsånd till verkligheten. Ändå visste vi alla att det var just motståndet som måste bekämpas för att kunna nå den punkt där vistelsen här skulle bli uthärdig. Med motsånd mot murarna skulle man gå in i dem så fort man såg dem, det vill säga då vi visstades utanför byggnaderna. Kanske inte gå rakt in i dem och därmed tvärstanna, utan i tanken; gå in i murarna i tanken och känna smärtan i själen, ett slag mot den person man var, den person man vägrade lämna, den person man trodde sig ha på andra sidan av dessa murar, och på det sättet skulle den person man upplevde sig vara här inne inte kunna förintas, den skulle istället växa sig större, den skulle ge en bild av att man var en fånge och ingenting mer än så. Att blunda för murarna var naturligtvis inte möjligt, men att se det faktum att det inte var möjligt att ta sig igenom dem var möjligt, och det var vår enda chans att finna lugn i vår själ, som på det sättet förtvinade ju mer vi bejakade murarnas kraft och förminskade oss själva. Murarna blev vårt jag, murarna gjorde oss till betong, vi blev ett med det område vi befann oss i och därmed fanns inget hopp. Det är förhoppningen om något omöjligt som skapar galenskap, och jag undrar om inte murar funnits kring oss alla även innan vi hamnade här, eftersom vi satt här just på grund av att vi var galna. Eller så var det vår orealistiska inställning till olika sorters omöjliga fakta som drev oss till vansinne. En så kallad frisk människa levde i insikten - utanför murarna - att deras liv var begränsade, och de accepterade det. Att se sitt eget lidande, vad det än må vara, eller för all del andras lidande, och acceptera det, vad innebar det om inte just acceptans och känslor av frihet? En acceptans, som om den kom för tidigt, lika gärna kunde vara egoism. Här inne var det dock så tydligt markerat, murarna stod där framför oss, omringade hela kliniken. Att betvivla eller på något sätt inte se sanningen i det, att inte acceptera det, kunde inte ses som egoism, utan ren självförintelse. Jag talade ofta om det goda i självförintelse. Men jag blev missförstådd. Det hade ju ingenting med murarnas existens att göra, det hade istället att göra med missuppfattningen om vem man själv var. Man själv var inte en instängd person. Här inne var vi alla underrättade om att livet hade begränsingar. I friheten såg man inte alltid begränsningarna eftersom allt därute var så öppet; man kunde vända sig åt ett annat håll och säga att där är det i alla fall en öppning. Men förr eller senare skulle även dessa fria människor mötas av ett oövervinligt hinder och ansträngningen som fört dem dit skulle få dem tappa modet på ett betydligt starkare sätt än det man tappar här inne då man några meter går mot muren, rakt in i den och kanske fäller en tår eller skriker rakt ut av frustration. Utanför murarna rådde kaos av människor som på olika platser mötts av oövervinliga hinder. Eftersom hindren där inte var lika konkreta som vår mur, ledde det till förvirring, kaos och hat. "Var tacksamma för att de gjort det lätt för oss", brukade jag säga, "vi har ju en mur". Utanför muren var människor fulla av hat. De hatade företelser av alla de slag, de hatade vad som helst för att få utlopp för den frustration de inte kunde lokalisera. Jag sa till mina vänner här inne att de skulle vara tacksamma för muren. Eländet av att vara instängd kommer ändå ingen ifrån, varken här inne eller där ute. Men de förstod mig inte. Vissa tog mina ord för naiva försök att muntra upp, andra antog att jag bara ville tänka positivt för min egen överlevnad, men de flesta - framförallt vårdarn - tog det jag sa som ett hån, och ibland hamnade jag därav i isoleringen. "Här har du inte bara en mur, här har du sex", kunde de säga med ett flin.

Ljus från gatlyktan utanför mitt fönster

Soffan, som vanligt brun, liksom smaken av brunsås, full av variation... variera... från gång till gång... variera... från tugga till tugga... variera... till och med försvinna. Soffans färg - hela soffan - dras in i kalejdoskop i tankar och blir där oigenkänlig. Här är ljuset från gatlyktan i mitt hem på min soffa. Gatlyktan utanför, rödaktigt sken som i den disiga luften tappar färg. Mina trötta ögon - nyvakna - ser strukturen i tyget, tunna rader av uppstickande tyg, murar, skyddar sig från andra murar, till synes evigt upprepande. Ligger här och dömer, tänker i struktur som tyget. Soffan är min spegel, nu rödaktig, orange... brunröd... smutsig, framstår som smutsig: omtvistad, nedfläckad, beryktad - utstött därför att den är svag, det spelar ingen roll, den har ben, själv är jag en kropp, har en kropp, en lägenhet, har ingenting eller allt, man kan fråga vem som helst, ingen vet, ingen bryr sig, allt eller inget, det handlar om inget, alltid är det så, överallt, allt eller inget; inte i min soffa, här är det jag som bestämmer. Ingen bestämmer här: jag ser... så är det, jag ser och ser och hör och känner och ser och hör och ser och ser och vet TROR! mig veta att jag någon stans är en mittpunkt. Snart släcks gatlampan, klockan är åtta (tror jag).

Arne Alligator

På biblioteket fick jag hjälp att lyssna på musik i en dator.

https://m.youtube.com/user/AarneAlligaattori?