Tavla

Han vill inte veta hur jag ser ut. Det spelar ingen roll hur någon ser ut, säger han. Om vi bara kunde gå runt med mask för ansiktet en dag, alla, varenda en, tycker han, då skulle vi uppleva varandra på ett personligt sätt. Han har pratat om det här i säkert en halvtimme. Och nu kommer han in på andra ämnen som jag förstår att han tänker har ett samband med det han hittills pratat om. Men jag ser inget samband. Han säger att i en glesbygd är träden höga på ett mer värdigt sätt än i en tätort. Han säger att om man vill be någon om en tjänst, någon som man har en nära relation till, ska man ligga lågt i minst en vecka innan man ber om tjänsten, helst inte prata om något annat än väder och vind i minst en vecka innan man ber om tjänsten. Han säger att felet de flesta gör i sådana lägen är att de söker intressanta ämnen att tala om, han säger att folk tror att de på det viset knyter en starkare knut, men det är helt fel, han hävdar det, eftersom det bara skapar vägar ut ur det som sedan ska komma, det vill säga tjänsten, den som man planerar att be om, det skapar vägar att för den tillfrågade ta sig ur frågan genom allt det intressanta man pratat om. Han har dragit detta till sin spets och pratar därför nästan aldrig med någon, han umgås i princip inte med någon, han har inte röstat i ett politiskt val sedan 70-talet, han har inte besvarat direkta frågor på tio år, (det sistnämnda vet jag är fel, eftersom han svarat på vissa av mina direkta frågor). Jag vill inte höra honom prata längre. Jag upplever att han insinuerar något. Det han nu gör hade jag inte väntat mig; han reser sig upp ur soffan och går fram till väggen vid TV:n, tar ner en tavla från väggen och går fram till mig med den och säger att jag får den.
   "Du har tittat på den hela tiden. Ta den. Jag vill inte ha den. Du har smittat den. Här har jag suttit och berättat något mycket viktigt för dig och du har använt den här tavlan, utnyttjat den, horat ner den, tittat på den som en ursäkt för att slippa lyssna på mig. Ta den. Om du inte tar den gör du det värre för dig. Då visar du absolut ingen respekt. Tror du att jag är dum i huvudet? Du tror det?" Han lägger tavlan i min famn. "Om du så gärna ville titta på tavlan när jag berättade om det här, varför skulle du då inte vilja ha den? Du kan inte sitta här och vara falsk. Här inne existerar ingen falskhet. Jag utrotar den! Hör du det? Jag utrotar den!" Han är nu mycket röd i ansiktet och ögonen stirrar. Hans kropp är stel, spänd, något framåtlutad. "Begriper du vad det innebär? Här finns ingen falskhet! Ingen! Är du vid medvetande? Ingen falskhet får existera i mitt hem!"
   Detta följs av en paus som verkar tvungen. Och så kommer det en djup suck ur honom. Han drar handen genom håret, eller på håret, slätar till det så det lägger sig plattare bakåt; jag märker knappt någon skillnad, hans hår är torrt och strävt. Är han inte lite svettig i hårbotten? Det ser glansigt ut. Håret borde klibba fast. Jag tycker det. Men det kanske inte är så, han kanske inte är svettig - taklampans sken kan vara orsaken till att det ser ut att blänka av svett, han står ju faktiskt väldigt nära lampan med huvudet nu.
   "Men jag har väl inte tittat på tavlan?" försöker jag. Sanningen är att jag inte har något minne av att jag tittat på tavlan, mer än att jag vid ett tillfälle, som allra hastigast och utan tanke, sneglade på den. "Jag kanske sneglade på den. Men jag har inte suttit och stirrat på den."
   "Nu slutar du. Jag har sagt det jag sagt och du måste bestämma hur du vill göra. Tar du emot den eller inte?"
   Jag sänker blicken, tittar på tavlan som från min vinkel är upp-och-ned. Den är fin. Det är den. Jag säger det till honom. Och så ser jag upp på honom och säger att jag tar emot den. En sådan tavla kan man ju inte tacka nej till. Mitt leende blir snett. Han ber mig gå. Jag reser mig. När vi nu står upp båda två är vi mycket nära varandra, så nära att jag känner hans svettlukt. Han gör en konstig grimas med munnen, förmodligen oavsiktligt. Jag går ut i hallen med tavlan under armen. Som en portfölj, tänker jag. Som en portfolio? Vad är det man bär under armen såhär? Något värdefullt och lite skamligt - vad är det man bär under armen på det viset? Mellan armen och kroppen, vilande i handen - vad är det man bär på det viset? Jag stannar vid dörren och vänder mig om, ser på honom. Han står längst bort i hallen, framför toalettdörren.
   "Nu känner jag mig som en riktig krösus", säger jag.
   Och så fattar jag handtaget och öppnar dörren. Jag går ut i trappuppgången och stänger dörren. Nu, ja, vad är det jag känner? Tyngd? Jag bär en tavla. Det är så. Att bära en tavla i en trappuppgång, en tavla, att bära enbart en tavla, ingenting annat, att bära enbart en tavla i en trappuppgång, och att inte ens ha skor på fötterna, det är en overklig upplevelse. Den känns overklig. Den är verklig. Steg för steg, som i ett sken, nedför trapporna, i den alldeles tysta trappuppgången, där man, jag slås av tanken, skulle kunna äta mat.