Färgen grå är som blank metall

Löv har fallit från träden. Jag går i löven. De ligger på trottoaren. Man ska gå på trottoaren. Men löven ska inte ligga på trottoaren, de ska städas bort. När vinden blåser ligger de ändå kvar, endast några få löv seglar iväg i vinden, ut på gatan där bilar far förbi. Det är ingen särskilt trafikerad gata. Här finns mest bostadshus. Ett konditori och längre fram en mataffär, en frisersalong och en klädaffär. I den klädaffären - jag har bara tittat in genom skyltfönstret - säljs damkläder. En cyklist närmar sig, en man med cykelhjälm och tighta träningskläder på en sportig cykel, men han cyklar inte fort. När han passerar ser jag att han stirrar rakt fram, det är fokus. Om jag handlar i mataffären kan jag bära hem en påse. Inne i stan drev jag bara omkring. Frukt, kanske några apelsiner, eller äpplen. Kanske både och. Nu är jag snart framme vid mataffären. Jag måste korsa vägen för att kunna gå in i affären. Jag fortsätter rakt fram på trottoaren - här finns inga löv - och tittar in genom skyltfönstret till klädaffären. Hattar ligger i skyltfönstret. Men jag stannar inte; jag går så långsamt att det inte behövs, det jag ser är mer än nog. Nu är jag nära mitt hem. Över en gata, ytterligare en trottoar, uppför en trappa och så är jag i princip framme. Ångrar att jag inte köpte frukt. Men vända och gå tillbaka, det vill jag inte göra. Hemma finns annat jag kan äta. Det viktigaste är att inte svälta. Jag öppnar porten och låser upp min dörr. Nej, den var inte låst. Drar ut nyckeln och öppnar dörren - försiktigt, som om jag går in hos någon annan, och hänger av mig jackan och tar av mig skorna. Det är välstädat. Jag städade igår. Såhär skulle det alltid vara, då skulle jag känna mig välkommen. Nu känner jag mig välkommen. Saknas bara doft av nybat bröd. Jag tittar i skafferiet. Där finns ingredienser till att baka bröd. Tittar på mina knivar. Brödknivar i ett knivställ av trä på diskbänken; endast knivarnas handtag syns. Drar upp en och håller den i handen. Vrider den så det blänker i bladet av ljuset från fönstret. Den är vass, kniven. Lägger den på köksbordet. Baka bröd, nej det orkar jag inte. Men nu har jag tagit fram en kniv. Börjat i fel ände. Och nu håller jag den i handen igen. Tar med mig den in i vardagsrummet där jag sätter mig i soffan. Tittar på bladet, drar pekfingret över den vassa äggen, lätt fram och tillbaka. Nu är jag hemma. Jag är trött i benen och ryggen. En behaglig trötthet. I huvudet är jag tom. Tömde mig på intryck i stan. Att vara tom kan vara behagligt, ibland är det behagligt. Man kan tömma sig på många sätt. Lägger kniven på bordet och jag känner att mina andetag är lugna. I skogen töms jag inte på samma sätt som i stan. Men det är inte som att dö. Att gå i stan och komma hem och känna sig tom, det är inte som att dö. Kniven ser så ren ut där den ligger på min förövrigt tomma bordsyta. Det tömmer mig inte att titta på den. Det går inte att tala om intryck när man tittar på sin egen brödkniv. Det är en brödkniv. Har man inget bröd är det ändå en brödkniv. Jag saknar ingenting. När mörka moln drar in över himlen och man inser att ett regn snart kommer att falla, finns det då något att sakna?