Tyst kväll på kliniken

Jag går längsmed väggen, min högra hands fingrar mot den vitmålade väven. Strukturen känns väl när fingrarna följer den. Jag går i maklig takt, drar fingrarna längs väggen; det är som en beskrivning jag uppfunnit. Här inne finns inget makligt. Att tänka så är konstruerat. Fram och tillbaka har jag gått ett tag. Snart är det dags att vända om. Då blir det vänsterhandens fingrar som får känna strukturen. Det uppstår efter ett tag en känsla av vibration i fingerspetsarna, något som både markerar en gräns för var mina händer slutar och skapar en känsla av att förstora min kropps omfång. Det började med att jag tänkte på maklig takt när jag lämnade mitt rum för att gå i korridoren. I den tanken fanns något konstruerat, som om jag byggt in en ny dimension i anstalten. Först förstod jag inte vad det handlade om - jag reflekterade inte över ordet maklig, men så sträckte jag ut handen och lät fingrarna röra väggen medan jag gick. Då tänkte jag det igen, och nu vet jag att det är det som är syftet, att helt enkelt tänka i nya banor. Nu har jag något att hänvisa till, inför mig själv, (och kanske även inför prästen om han är beredd att lyssna). Här är mina fingrar, där är väggen, de fungerar som verktyg för att tänka. Jag stannar och känner, mina armar hänger; i fingrarna - främst i vänstra handens fingrar, eftersom det var dem jag drog längsmed väggen senast - finns känslan av vibration kvar. Men det avtar. Om jag gått något snabbare eller långsammare, hade tanken om maklig takt inte dykt upp och jag hade då inte förstått varför jag gjorde det här. Nu sätter jag mig i soffan. Jag knyter mina händer i knät. Tittar ut över rummet. En patient står vid fönstret, han verkar ha fixerat sin blick på en fläck på glaset. Vid ett bord står en annan, han hänger med huvudet och trycker sina händer mot varandra, de är knutna, händerna, och han säger något... mumlar. Vårdaren i köket tittar emellanåt upp från sin tidning på bordet, det är hans jobb att hålla ett öga på oss. Här inne är inte särskilt mörkt, jag vill kunna släcka en lampa. Intensiva tankar om att vilja. Det leder till tankar om vilja, inte längre att vilja. Det man vill ser man som ett mål. Det är bra att ha mål, de säger så, de som vet vad de pratar om, de som enligt anstalten vet vad som är bäst för människan. Jag reser mig och går in på mitt rum. Man ska göra det, gå in på sitt rum, jag tycker det är bra att gå in på sitt rum när man mår dåligt av att vara i dagrummet. Lite kvällssol på väggen i en triangel; gult, nästan rött. Den bok som ligger på mitt nattduksbord blänker i ljuset, men den är inte färgad, den ser ut som glas. Sätter mig på sängen och tar boken i handen, tittar på det svarta omslaget; inte helt svart, dominerande svart men inte helt svart, dock ingen ljus färg, helt mörk; titeln och författarens namn står i grön text, förlagets namn i turkos, och mitt på omslaget anas ett mönster i marinblått (?) och rostrött. Den är alltså mörk. En mörk bok som när jag stod upp såg ut som glas. Liknade glas. Kvällssolen värmer min högra kind. Jag tror det. Men det är möjligt att jag bara upplever det så. Tittar ut genom fönstret. Ja, jag måste kisa. Den kommer in till mig, solen, och jag sitter här och tar emot den. Tar emot den? Får den. Som om jag får den. Bli given solens ljus? Den skiner in genom mitt fönster: av en tillfällighet är det mig den träffar. Det kunde lika gärna ha varit någon annan. Det händer många idag. Solen skiner på många ikväll. Inte bara idag. Det har hänt många idag. Det har inte bara hänt idag - det händer varje dag. Varje dag, någonstans, det händer hela tiden. Aldrig är det natt överallt samtidigt. Någonstans finns det alltid ljus och alltid blir någon träffad. Det vågar jag lova mig själv, och det skulle jag även våga lova en döende munk på andra sidan jorden.