Bor

Husen har tre våningar. Jag bor på andra våningen. Räcket längsmed betongtrappan i trapphuset är en svart järnkonstruktion av tunna stänger. Dagligen hör jag ett dånande, vibrerande eko från räcket när folk rusar upp och ner i trappen och stöter till det; någon hård beröring krävs inte. Huset är som en död kyrkas skelett - ljudet, det är skelettet, och allt annat är borta. Jag kan inte bara sitta här och lyssna. Det gör jag inte. Tänker att jag lyssnar, att jag söker något, men det är inte så. Jag lägger över skulden på mig själv för att den på något sätt ska bli hanterlig, för att jag ska tro att den är hanterlig. Men ljudet kommer utifrån; här inne i min lägenhet sitter jag... nej... jag tror inte ens att det bekommer mig. Det är andra saker som stör mig. Att Ingrid bor på tredje våningen förändrar ingenting, hon kunde lika gärna bott på första. Ställer jag mig utanför hennes dörr sänker jag mig till en lägre nivå, jag underkastar mig, det har ingenting med våningsplan att göra. Om jag flyttade in i hennes lägenhet och med jämna mellanrum tillfredsställde henne intimt, då skulle jag kunna säga att hon var min. Jag skulle kunna säga att åldern inte spelar någon roll, och med tålamod skulle jag kunna få mig att själv tro på det. Hennes son skulle reagera, han skulle bli upprörd men förmodligen dölja det; lysa igenom skulle det göra, han är en tydlig människa. Avund, jag vet inte om han skulle känna så, men undanskuffad och förvirrad, så skulle han känna sig, som puttad från en snurrande karusell. Jag vill honom illa; han är en så vanlig människa. Kanske är han inte representativ, jag känner för få människor för att kunna uttala mig om det, men jag upplever honom på något vis som en människa i människans tjänst. Om han dog skulle allt kretsa kring hans liv så som måsar kretsar kring ett hus en mulen dag. Om jag dog skulle skogen sucka. Haha, jag formulerar ett djurs död med en människas metafor. Det skadar inte att vara dum, särskilt om det grundar sig i egoism, då vill jag kyssa min egen spegelbild. Problemet är bara att det ansikte jag ser i spegeln inte ser ut att känna det jag känner, det är jag! det är jag! men hur jag än tänker förändrar det ingenting.