Boplats

De förbereder inför nästa vecka. Vid ett runt bord sitter de med papper och penna framför sig, alla vårdare. Det är bara Lisa som har en pärm; jag ser inte om hon har en penna - hon har i alla fall ingen i händerna. Bakom örat kanske. Eller på bordet, dold ur min synvinkel bakom pärmen. Eller så har hon ingen penna. Ingenting att skriva, bara läsa - kan det vara så? Makten sitter inte alltid i pennan, den kan fungera - avsaknaden av den - som ett bevis på att hos henne finns allt redan nedskrivet: jag är rustad, ni är under uppbyggnad. De är inte rädda att vi patienter ska höra vad de talar om. Borde de inte vilja göra detta i avskildhet? Det rör sig om ett medvetet val, det måste vara ett medvetet val, eftersom det finns gott om andra utrymmen som de kan vistas i (vilket de vanligtvis gör när de har sina möten). De talar om köket och det som finns där. Diskmaskinen, kylen och frysen, tallrikarna... och de verkar försöka enas om vad som behövs bytas ut. Att något behövs bytas ut verkar alla vara överens om. Men vad som ska bytas ut verkar det råda stor oenighet om. Ett spel för galleriet, jag tror att det är så. Jag reser mig och går fram till dem. Tittar mitt på bordet - inte på någon av dem - och hånler. När någon säger något ska jag vända på klacken och med en nonchallant suck gå därifrån, in på mitt rum.
   "Ville du nåt?", säger Mats.
   Jag råkar möta hans blick. Det skedde instinktivt. Nu tappade jag bort mig. Känner att uttrycket i inte bara mitt ansikte, utan i hela min kropp, vittnar om osäkerhet. Jag kliar mig i pannan.
   "Det verkar rörigt, det här", säger jag. "Alltså, ni har väl redan kommit fram till ett beslut? Varför krånglar ni till det?"
   En annan vårdare skrattar matt och kommer med en kort förklaring om att saker kan förefalla enkla för den som inte förstår.
   Han tillägger: "För dig är ju köket bara ett kök. Är det inte så?"
   "Knappt det", svarar jag, utan att veta vad jag menar. Men så samlar jag mig. "Ett kök kräver ett hem. Placerar du ett kök på en soptipp är det inte ett kök, även om det fungerar att laga mat i. Eftersom jag inte ser det här som mitt hem kan jag inte heller se köket som ett kök. En plats där vi lagar mat, så ser jag det. Och det är likadant med er. Men visst, vi måste ju kalla det för nåt och då är väl 'kök' det mest lämpliga. Men försök inte göra det mer gemytligt nu bara, inte en massa krims-krams och dukar och sånt. Och jag förstår ju att ni redan har bestämt er. Ni vill bara visa upp ert engagemang. Ge sken av ett engagemang. Vem bryr sig om vilken färg det är på microvågsugnen eller hur många..."
   "Nu har vi hört din åsikt", säger Lisa. Hon säger det hårt och bestämt, klipper av hela min tankegång. "Gå in på ditt rum och läs den där boken om geometri nu."
   "Jag har ingen bok om geometri."
   "Nej, här inne har du ingenting, men i biblioteket finns böcker om geometri. Låna en bok där och gå sedan in på ditt rum och läs. Geometri, arkeoligi, rymden... Du skulle behöva lite konkreta tankar." Hon drar på munnen. "Det tror jag."
   Men jag går inte bort till biblioteket. Det är krångligt; man måste anmäla sig hos vakten och invänta beslut från biblioteksansvarige, det kan dröja en timme, och när man väl får beslutet kanske man inte får komma in. Istället lunkar jag in på mitt rum (jag försöker sträcka på ryggen, men det vill sig inte). Väl inne på mitt rum, med dörren stängd, sätter jag mig på sängkanten. Mitt rum förändras inte. Det har sett likadant ut under alla år jag varit här, bortsett från det jag själv valt att förändra, (t ex några teckningar på väggarna). Jag vill se rummet som mitt hem. Det vill jag verkligen. Men eftersom jag är djur, är skogen mitt enda hem. Hur svårt det än kan vara att acceptera det, måste jag acceptera det. Egentligen är det inte svårt. Det gäller bara att bita ihop.