Trappor

På kliniken fanns ett fåtal trappor. Det hände sällan att vi gick i dem. När vi väl gjorde det sög vi åt oss varje steg. Marken på gården var inte helt slät, men den var platt, och alla golv var släta. Att då ibland få gå i en trappa, att få ta det ena steget efter det andra, uppåt eller nedåt, när vi under flera års tid vistats på kliniken, var som att smaka på en annan dimension, och med minnet av den från en tid i frihet utanför murarna lösgjorde det något inom oss som fick oss att uppleva dessa trappor som enormt långa, i det närmaste oändliga just i den stund vi befann oss i dem, vi fullkomligt uppslukades av dem. Jag visste att jag inte var ensam om att älska trapporna; om vi till exempel skulle föras till andra våningen för avlusning såg jag hur det lyste i ögonen på mina vänner och det spratt i kroppen på dem och de kunde säga saker som "Inte de där jävla trapporna igen", vilket betydde motsatsen, men som de av rädsla för att uppfattas som konstiga inte ville erkänna; de kände dock ett starkt behov av att prata om trapporna, ibland kunde långa diskussioner föras om dessa trappor och alla uttryckte sig lika hatiskt mot dem.
   Då vi inte längre befann oss i trappan, när vi tagit sista steget, då var upplevelsen plötsligt den motsatta: tiden i trappan föreföll så kort att känslan av storhet övergick i skam. Vi fortsatte genom korridorerna och såg oss som mycket tragiska människor; vi med så små behov av tillfredsställelse, vad kunde vi vara om inte lika betydelselösa som själva trappan, den vars enda syfte var att leda människor från ett plan till ett annat? Men så slog det mig att trappan var byggd av människor. Och jag sa det till dem. Jag sa till vårdarna och till patienterna: "Riv trappan och se vad som händer!" Jag skrek: "Låt tjurar stånga sönder våra trappor! Låt dimensionerna falla, och därefter, tro det eller ej, kanske även ni kan se att det finns en skog med en egen rymd!"