Boplats

De förbereder inför nästa vecka. Vid ett runt bord sitter de med papper och penna framför sig, alla vårdare. Det är bara Lisa som har en pärm; jag ser inte om hon har en penna - hon har i alla fall ingen i händerna. Bakom örat kanske. Eller på bordet, dold ur min synvinkel bakom pärmen. Eller så har hon ingen penna. Ingenting att skriva, bara läsa - kan det vara så? Makten sitter inte alltid i pennan, den kan fungera - avsaknaden av den - som ett bevis på att hos henne finns allt redan nedskrivet: jag är rustad, ni är under uppbyggnad. De är inte rädda att vi patienter ska höra vad de talar om. Borde de inte vilja göra detta i avskildhet? Det rör sig om ett medvetet val, det måste vara ett medvetet val, eftersom det finns gott om andra utrymmen som de kan vistas i (vilket de vanligtvis gör när de har sina möten). De talar om köket och det som finns där. Diskmaskinen, kylen och frysen, tallrikarna... och de verkar försöka enas om vad som behövs bytas ut. Att något behövs bytas ut verkar alla vara överens om. Men vad som ska bytas ut verkar det råda stor oenighet om. Ett spel för galleriet, jag tror att det är så. Jag reser mig och går fram till dem. Tittar mitt på bordet - inte på någon av dem - och hånler. När någon säger något ska jag vända på klacken och med en nonchallant suck gå därifrån, in på mitt rum.
   "Ville du nåt?", säger Mats.
   Jag råkar möta hans blick. Det skedde instinktivt. Nu tappade jag bort mig. Känner att uttrycket i inte bara mitt ansikte, utan i hela min kropp, vittnar om osäkerhet. Jag kliar mig i pannan.
   "Det verkar rörigt, det här", säger jag. "Alltså, ni har väl redan kommit fram till ett beslut? Varför krånglar ni till det?"
   En annan vårdare skrattar matt och kommer med en kort förklaring om att saker kan förefalla enkla för den som inte förstår.
   Han tillägger: "För dig är ju köket bara ett kök. Är det inte så?"
   "Knappt det", svarar jag, utan att veta vad jag menar. Men så samlar jag mig. "Ett kök kräver ett hem. Placerar du ett kök på en soptipp är det inte ett kök, även om det fungerar att laga mat i. Eftersom jag inte ser det här som mitt hem kan jag inte heller se köket som ett kök. En plats där vi lagar mat, så ser jag det. Och det är likadant med er. Men visst, vi måste ju kalla det för nåt och då är väl 'kök' det mest lämpliga. Men försök inte göra det mer gemytligt nu bara, inte en massa krims-krams och dukar och sånt. Och jag förstår ju att ni redan har bestämt er. Ni vill bara visa upp ert engagemang. Ge sken av ett engagemang. Vem bryr sig om vilken färg det är på microvågsugnen eller hur många..."
   "Nu har vi hört din åsikt", säger Lisa. Hon säger det hårt och bestämt, klipper av hela min tankegång. "Gå in på ditt rum och läs den där boken om geometri nu."
   "Jag har ingen bok om geometri."
   "Nej, här inne har du ingenting, men i biblioteket finns böcker om geometri. Låna en bok där och gå sedan in på ditt rum och läs. Geometri, arkeoligi, rymden... Du skulle behöva lite konkreta tankar." Hon drar på munnen. "Det tror jag."
   Men jag går inte bort till biblioteket. Det är krångligt; man måste anmäla sig hos vakten och invänta beslut från biblioteksansvarige, det kan dröja en timme, och när man väl får beslutet kanske man inte får komma in. Istället lunkar jag in på mitt rum (jag försöker sträcka på ryggen, men det vill sig inte). Väl inne på mitt rum, med dörren stängd, sätter jag mig på sängkanten. Mitt rum förändras inte. Det har sett likadant ut under alla år jag varit här, bortsett från det jag själv valt att förändra, (t ex några teckningar på väggarna). Jag vill se rummet som mitt hem. Det vill jag verkligen. Men eftersom jag är djur, är skogen mitt enda hem. Hur svårt det än kan vara att acceptera det, måste jag acceptera det. Egentligen är det inte svårt. Det gäller bara att bita ihop.

Färgen grå är som blank metall

Löv har fallit från träden. Jag går i löven. De ligger på trottoaren. Man ska gå på trottoaren. Men löven ska inte ligga på trottoaren, de ska städas bort. När vinden blåser ligger de ändå kvar, endast några få löv seglar iväg i vinden, ut på gatan där bilar far förbi. Det är ingen särskilt trafikerad gata. Här finns mest bostadshus. Ett konditori och längre fram en mataffär, en frisersalong och en klädaffär. I den klädaffären - jag har bara tittat in genom skyltfönstret - säljs damkläder. En cyklist närmar sig, en man med cykelhjälm och tighta träningskläder på en sportig cykel, men han cyklar inte fort. När han passerar ser jag att han stirrar rakt fram, det är fokus. Om jag handlar i mataffären kan jag bära hem en påse. Inne i stan drev jag bara omkring. Frukt, kanske några apelsiner, eller äpplen. Kanske både och. Nu är jag snart framme vid mataffären. Jag måste korsa vägen för att kunna gå in i affären. Jag fortsätter rakt fram på trottoaren - här finns inga löv - och tittar in genom skyltfönstret till klädaffären. Hattar ligger i skyltfönstret. Men jag stannar inte; jag går så långsamt att det inte behövs, det jag ser är mer än nog. Nu är jag nära mitt hem. Över en gata, ytterligare en trottoar, uppför en trappa och så är jag i princip framme. Ångrar att jag inte köpte frukt. Men vända och gå tillbaka, det vill jag inte göra. Hemma finns annat jag kan äta. Det viktigaste är att inte svälta. Jag öppnar porten och låser upp min dörr. Nej, den var inte låst. Drar ut nyckeln och öppnar dörren - försiktigt, som om jag går in hos någon annan, och hänger av mig jackan och tar av mig skorna. Det är välstädat. Jag städade igår. Såhär skulle det alltid vara, då skulle jag känna mig välkommen. Nu känner jag mig välkommen. Saknas bara doft av nybat bröd. Jag tittar i skafferiet. Där finns ingredienser till att baka bröd. Tittar på mina knivar. Brödknivar i ett knivställ av trä på diskbänken; endast knivarnas handtag syns. Drar upp en och håller den i handen. Vrider den så det blänker i bladet av ljuset från fönstret. Den är vass, kniven. Lägger den på köksbordet. Baka bröd, nej det orkar jag inte. Men nu har jag tagit fram en kniv. Börjat i fel ände. Och nu håller jag den i handen igen. Tar med mig den in i vardagsrummet där jag sätter mig i soffan. Tittar på bladet, drar pekfingret över den vassa äggen, lätt fram och tillbaka. Nu är jag hemma. Jag är trött i benen och ryggen. En behaglig trötthet. I huvudet är jag tom. Tömde mig på intryck i stan. Att vara tom kan vara behagligt, ibland är det behagligt. Man kan tömma sig på många sätt. Lägger kniven på bordet och jag känner att mina andetag är lugna. I skogen töms jag inte på samma sätt som i stan. Men det är inte som att dö. Att gå i stan och komma hem och känna sig tom, det är inte som att dö. Kniven ser så ren ut där den ligger på min förövrigt tomma bordsyta. Det tömmer mig inte att titta på den. Det går inte att tala om intryck när man tittar på sin egen brödkniv. Det är en brödkniv. Har man inget bröd är det ändå en brödkniv. Jag saknar ingenting. När mörka moln drar in över himlen och man inser att ett regn snart kommer att falla, finns det då något att sakna?