Tavla

Han vill inte veta hur jag ser ut. Det spelar ingen roll hur någon ser ut, säger han. Om vi bara kunde gå runt med mask för ansiktet en dag, alla, varenda en, tycker han, då skulle vi uppleva varandra på ett personligt sätt. Han har pratat om det här i säkert en halvtimme. Och nu kommer han in på andra ämnen som jag förstår att han tänker har ett samband med det han hittills pratat om. Men jag ser inget samband. Han säger att i en glesbygd är träden höga på ett mer värdigt sätt än i en tätort. Han säger att om man vill be någon om en tjänst, någon som man har en nära relation till, ska man ligga lågt i minst en vecka innan man ber om tjänsten, helst inte prata om något annat än väder och vind i minst en vecka innan man ber om tjänsten. Han säger att felet de flesta gör i sådana lägen är att de söker intressanta ämnen att tala om, han säger att folk tror att de på det viset knyter en starkare knut, men det är helt fel, han hävdar det, eftersom det bara skapar vägar ut ur det som sedan ska komma, det vill säga tjänsten, den som man planerar att be om, det skapar vägar att för den tillfrågade ta sig ur frågan genom allt det intressanta man pratat om. Han har dragit detta till sin spets och pratar därför nästan aldrig med någon, han umgås i princip inte med någon, han har inte röstat i ett politiskt val sedan 70-talet, han har inte besvarat direkta frågor på tio år, (det sistnämnda vet jag är fel, eftersom han svarat på vissa av mina direkta frågor). Jag vill inte höra honom prata längre. Jag upplever att han insinuerar något. Det han nu gör hade jag inte väntat mig; han reser sig upp ur soffan och går fram till väggen vid TV:n, tar ner en tavla från väggen och går fram till mig med den och säger att jag får den.
   "Du har tittat på den hela tiden. Ta den. Jag vill inte ha den. Du har smittat den. Här har jag suttit och berättat något mycket viktigt för dig och du har använt den här tavlan, utnyttjat den, horat ner den, tittat på den som en ursäkt för att slippa lyssna på mig. Ta den. Om du inte tar den gör du det värre för dig. Då visar du absolut ingen respekt. Tror du att jag är dum i huvudet? Du tror det?" Han lägger tavlan i min famn. "Om du så gärna ville titta på tavlan när jag berättade om det här, varför skulle du då inte vilja ha den? Du kan inte sitta här och vara falsk. Här inne existerar ingen falskhet. Jag utrotar den! Hör du det? Jag utrotar den!" Han är nu mycket röd i ansiktet och ögonen stirrar. Hans kropp är stel, spänd, något framåtlutad. "Begriper du vad det innebär? Här finns ingen falskhet! Ingen! Är du vid medvetande? Ingen falskhet får existera i mitt hem!"
   Detta följs av en paus som verkar tvungen. Och så kommer det en djup suck ur honom. Han drar handen genom håret, eller på håret, slätar till det så det lägger sig plattare bakåt; jag märker knappt någon skillnad, hans hår är torrt och strävt. Är han inte lite svettig i hårbotten? Det ser glansigt ut. Håret borde klibba fast. Jag tycker det. Men det kanske inte är så, han kanske inte är svettig - taklampans sken kan vara orsaken till att det ser ut att blänka av svett, han står ju faktiskt väldigt nära lampan med huvudet nu.
   "Men jag har väl inte tittat på tavlan?" försöker jag. Sanningen är att jag inte har något minne av att jag tittat på tavlan, mer än att jag vid ett tillfälle, som allra hastigast och utan tanke, sneglade på den. "Jag kanske sneglade på den. Men jag har inte suttit och stirrat på den."
   "Nu slutar du. Jag har sagt det jag sagt och du måste bestämma hur du vill göra. Tar du emot den eller inte?"
   Jag sänker blicken, tittar på tavlan som från min vinkel är upp-och-ned. Den är fin. Det är den. Jag säger det till honom. Och så ser jag upp på honom och säger att jag tar emot den. En sådan tavla kan man ju inte tacka nej till. Mitt leende blir snett. Han ber mig gå. Jag reser mig. När vi nu står upp båda två är vi mycket nära varandra, så nära att jag känner hans svettlukt. Han gör en konstig grimas med munnen, förmodligen oavsiktligt. Jag går ut i hallen med tavlan under armen. Som en portfölj, tänker jag. Som en portfolio? Vad är det man bär under armen såhär? Något värdefullt och lite skamligt - vad är det man bär under armen på det viset? Mellan armen och kroppen, vilande i handen - vad är det man bär på det viset? Jag stannar vid dörren och vänder mig om, ser på honom. Han står längst bort i hallen, framför toalettdörren.
   "Nu känner jag mig som en riktig krösus", säger jag.
   Och så fattar jag handtaget och öppnar dörren. Jag går ut i trappuppgången och stänger dörren. Nu, ja, vad är det jag känner? Tyngd? Jag bär en tavla. Det är så. Att bära en tavla i en trappuppgång, en tavla, att bära enbart en tavla, ingenting annat, att bära enbart en tavla i en trappuppgång, och att inte ens ha skor på fötterna, det är en overklig upplevelse. Den känns overklig. Den är verklig. Steg för steg, som i ett sken, nedför trapporna, i den alldeles tysta trappuppgången, där man, jag slås av tanken, skulle kunna äta mat.

Tyst kväll på kliniken

Jag går längsmed väggen, min högra hands fingrar mot den vitmålade väven. Strukturen känns väl när fingrarna följer den. Jag går i maklig takt, drar fingrarna längs väggen; det är som en beskrivning jag uppfunnit. Här inne finns inget makligt. Att tänka så är konstruerat. Fram och tillbaka har jag gått ett tag. Snart är det dags att vända om. Då blir det vänsterhandens fingrar som får känna strukturen. Det uppstår efter ett tag en känsla av vibration i fingerspetsarna, något som både markerar en gräns för var mina händer slutar och skapar en känsla av att förstora min kropps omfång. Det började med att jag tänkte på maklig takt när jag lämnade mitt rum för att gå i korridoren. I den tanken fanns något konstruerat, som om jag byggt in en ny dimension i anstalten. Först förstod jag inte vad det handlade om - jag reflekterade inte över ordet maklig, men så sträckte jag ut handen och lät fingrarna röra väggen medan jag gick. Då tänkte jag det igen, och nu vet jag att det är det som är syftet, att helt enkelt tänka i nya banor. Nu har jag något att hänvisa till, inför mig själv, (och kanske även inför prästen om han är beredd att lyssna). Här är mina fingrar, där är väggen, de fungerar som verktyg för att tänka. Jag stannar och känner, mina armar hänger; i fingrarna - främst i vänstra handens fingrar, eftersom det var dem jag drog längsmed väggen senast - finns känslan av vibration kvar. Men det avtar. Om jag gått något snabbare eller långsammare, hade tanken om maklig takt inte dykt upp och jag hade då inte förstått varför jag gjorde det här. Nu sätter jag mig i soffan. Jag knyter mina händer i knät. Tittar ut över rummet. En patient står vid fönstret, han verkar ha fixerat sin blick på en fläck på glaset. Vid ett bord står en annan, han hänger med huvudet och trycker sina händer mot varandra, de är knutna, händerna, och han säger något... mumlar. Vårdaren i köket tittar emellanåt upp från sin tidning på bordet, det är hans jobb att hålla ett öga på oss. Här inne är inte särskilt mörkt, jag vill kunna släcka en lampa. Intensiva tankar om att vilja. Det leder till tankar om vilja, inte längre att vilja. Det man vill ser man som ett mål. Det är bra att ha mål, de säger så, de som vet vad de pratar om, de som enligt anstalten vet vad som är bäst för människan. Jag reser mig och går in på mitt rum. Man ska göra det, gå in på sitt rum, jag tycker det är bra att gå in på sitt rum när man mår dåligt av att vara i dagrummet. Lite kvällssol på väggen i en triangel; gult, nästan rött. Den bok som ligger på mitt nattduksbord blänker i ljuset, men den är inte färgad, den ser ut som glas. Sätter mig på sängen och tar boken i handen, tittar på det svarta omslaget; inte helt svart, dominerande svart men inte helt svart, dock ingen ljus färg, helt mörk; titeln och författarens namn står i grön text, förlagets namn i turkos, och mitt på omslaget anas ett mönster i marinblått (?) och rostrött. Den är alltså mörk. En mörk bok som när jag stod upp såg ut som glas. Liknade glas. Kvällssolen värmer min högra kind. Jag tror det. Men det är möjligt att jag bara upplever det så. Tittar ut genom fönstret. Ja, jag måste kisa. Den kommer in till mig, solen, och jag sitter här och tar emot den. Tar emot den? Får den. Som om jag får den. Bli given solens ljus? Den skiner in genom mitt fönster: av en tillfällighet är det mig den träffar. Det kunde lika gärna ha varit någon annan. Det händer många idag. Solen skiner på många ikväll. Inte bara idag. Det har hänt många idag. Det har inte bara hänt idag - det händer varje dag. Varje dag, någonstans, det händer hela tiden. Aldrig är det natt överallt samtidigt. Någonstans finns det alltid ljus och alltid blir någon träffad. Det vågar jag lova mig själv, och det skulle jag även våga lova en döende munk på andra sidan jorden.

Bor

Husen har tre våningar. Jag bor på andra våningen. Räcket längsmed betongtrappan i trapphuset är en svart järnkonstruktion av tunna stänger. Dagligen hör jag ett dånande, vibrerande eko från räcket när folk rusar upp och ner i trappen och stöter till det; någon hård beröring krävs inte. Huset är som en död kyrkas skelett - ljudet, det är skelettet, och allt annat är borta. Jag kan inte bara sitta här och lyssna. Det gör jag inte. Tänker att jag lyssnar, att jag söker något, men det är inte så. Jag lägger över skulden på mig själv för att den på något sätt ska bli hanterlig, för att jag ska tro att den är hanterlig. Men ljudet kommer utifrån; här inne i min lägenhet sitter jag... nej... jag tror inte ens att det bekommer mig. Det är andra saker som stör mig. Att Ingrid bor på tredje våningen förändrar ingenting, hon kunde lika gärna bott på första. Ställer jag mig utanför hennes dörr sänker jag mig till en lägre nivå, jag underkastar mig, det har ingenting med våningsplan att göra. Om jag flyttade in i hennes lägenhet och med jämna mellanrum tillfredsställde henne intimt, då skulle jag kunna säga att hon var min. Jag skulle kunna säga att åldern inte spelar någon roll, och med tålamod skulle jag kunna få mig att själv tro på det. Hennes son skulle reagera, han skulle bli upprörd men förmodligen dölja det; lysa igenom skulle det göra, han är en tydlig människa. Avund, jag vet inte om han skulle känna så, men undanskuffad och förvirrad, så skulle han känna sig, som puttad från en snurrande karusell. Jag vill honom illa; han är en så vanlig människa. Kanske är han inte representativ, jag känner för få människor för att kunna uttala mig om det, men jag upplever honom på något vis som en människa i människans tjänst. Om han dog skulle allt kretsa kring hans liv så som måsar kretsar kring ett hus en mulen dag. Om jag dog skulle skogen sucka. Haha, jag formulerar ett djurs död med en människas metafor. Det skadar inte att vara dum, särskilt om det grundar sig i egoism, då vill jag kyssa min egen spegelbild. Problemet är bara att det ansikte jag ser i spegeln inte ser ut att känna det jag känner, det är jag! det är jag! men hur jag än tänker förändrar det ingenting.